Hon som är så retoriskt begåvad kan säga en sak på så många olika sätt, att för varje ny formulering som hon skapar framstår den enda saken som alldeles enastående, särpräglad.
Språkstudenten som är vansinnigt begiven på lekar med ord, kan utan vidare få en och samma mening att uttryckas på minst fyra olika sätt.
Somliga författare begagnar sig av upprepningens konst och skriver långa romaner där samma historia spelas upp gång på gång på gång, och vi nyförälskade läsare märker ingenting.
Om man är en feg person som har talets gåva kan man bädda in ett känsligt samtalsämne i en så oskyldigt vadderad språkdräkt att det känsliga upphör att vara känsligt och istället blir till allmänt och ofarligt samtalsstoff. På så vis kommer den fege undan, varje gång.
Men vissa saker är så otvivelaktigt adresserade för ett visst ändamål, att hur man än uttrycker sig så skär orden som eldspjut genom sten. De imponerande språkkunskaperna spelar plötsligt mindre roll i sammanhanget. Det är hur svärdet i magen känns som spelar roll.
Och den fege, hon dör, alltid i slutet. I slutet överlever de som fattar sig kort, men rakt på sak. De härligt lakoniska dialogerna. Därav ordstävet: hellre ett knytnäveslag i ansiktet än en kniv i ryggen.
