Efter skolbesöket på Södra Latin – efter hundratals utdelade flygblad – efter en helg där jag inte fått särskilt mycket ensamtid – efter ett julhelgsbesök i Borås som inte gav mig särskilt mycket fri tid – efter en snabb titt på veckans schema, de inplanerade göromålen – bestämde jag mig för att ta en ensamlunch på Södermannas Vegetariska.
Jag satt och tjuvlyssnade på andra människor, så klart. Två tanter skvallrade för varandra om nya iakttagelser som de gjort på sina respektive arbetsplatser. I någons skolkök springer det visst omkring en massa kommunister, vilket en av tanterna kände stort obehag inför. Den andra tanten lyssnade inte alls på sin väninnas klagomål, utan högg i innan den första ens hunnit avsluta sin mening: “Jag tänker på veganerna, hur får de i sig de nödvändiga fetterna? Får de över huvud taget i sig fett?” Jag ville resa på mig och svara att hon just nu befinner sig på en vegetarisk/vegansk restaurang, och att all mat här är rätt så fet, men det gjorde jag inte – av artighet. Jag skyller på min uppfostran, som man säger.
Tanterna stack efter att de klämt i sig varsin vegoburgartallrik. Jag åt en sådan jag med. Sedan satt jag och “jäste” med halvöppna ögon och tittade ut i stöket utanför på Medborgarplatsen. Inomhus, där jag satt, var det eftermiddagstyst och jag uppskattade ensamheten till tusen. Alltså: Fler ensamluncher! Och med andra ord: sluta hör av er till mig! Runt lunch åtminstone.
