Varsamheten

Jag mår som isbjörnarna – jag kan inte vänta mer. Då går jag under.

Det kanske kommer en välkommen förändring. Eller en som jag stöter tillbaks. En förändring är i alla fall möjlig, och har så varit hela tiden men vi har passivt stått bredvid och tittat på och fördömt sådant som vi kunde förälska oss i förr. Fördömt utan analys. Men i våra huvuden har vi tagit oss friheten att gång efter annan uttrycka: att jag vill att du kommer nu genast. Däremot har vi inte sagt någonting alls. Vi är också som isbjörnarna när det gäller kommunikationsförmågan. Vi kan inte varandras språk, trots att vi en gång kunde det som vore det medfött.

Muren mellan oss borde inte vara ett hinder, i stället skulle vi promenera rakt genom sprickan vi ser. Den är liten men vi är fortfarande små. Men vi vägrar att se den, dess potential – vi tänker oss väderkvarnar och omöjliga mål men till skillnad från den snillrike riddaren Don Quijote väjer vi för det som ligger oss hän, det som ligger mellan dig och mig. Vi har inte modet att anta utmaningen, än.

Du är en dikt från Don Quijotes tid, lika snårig och kärleksdrypande, och jag önskar att jag förmådde tonsätta dig med dessa dagars melodi.

~ av Johan Frick den april 10, 2009.