När får Stieg Larsson upprättelse?

Enligt mitt sätt att se på saken, är det helt rätt av Expo att kräva att Kurdo Baksis Min vän Stieg Larsson bör dras tillbaka. Förutom att den är full av osakligheter och felaktigheter, tycks den även vara ett fullfjättrat försök till karaktärsmord.

Striden om rättigheterna till boken och striden om Stieg i allmänhet, är ytterst en strid om värdighet.

Expo-arbetarnas debattartikel mot Baksi finns att läsa här.

Det är för övrigt sant som Jmm skriver: ljudet av en kuttrande hamster kan på ett mer nyskapande sätt än fågelsång beskriva en känsla av lycka.

Jag vet, för jag har hört en hamster kuttra en gång och det gjorde framtiden lite ljusare.

Stockholm, igen

Dom sa till mig, far inte till Stockholm
För du blir aldrig mer densamma
In my opinion, om du gör det kom aldrig tillbaka

- Håkan Hellström, Jag har varit alla städer.

Självkritik del 1

De flesta människor är mer eller mindre trötta på sig själva. Det är därför de tänder på personer som är annorlunda dem själva. Men det här är det ytterst få som tycks förstå. Undvik således att härma personer du är intresserade av. Med största sannolikhet hatar de sig redan tillräckligt som det är. Så sluta med allt du gör. Visa i stället att du är unik, att du har ett värde och – framför allt – att du är självständig. Självständighet är attraktivt på riktigt.

Hjälp, jag loggades ut!

Det här är ett fristående – men inte frikopplat – inlägg från det föregående, som handlade om den nya datatekniken.

Ibland räcker det att se till sig själv när man vill försöka förstå vad som händer i världen.

En dag slutade mitt mobila bredband att fungera. Jag kände mig både oerhört sviken och ledsen, men framför allt vilsen som ett barn. En lång text om bemanningsföretag hade läckt ut i cyberrymden och fastnat där. Jag hann med andra ord inte klicka på ”Spara”. Den enda trösten just då var insikten om att jag åtminstone inte är ensam om att ha vanmakt framför dataskärmen. Jag är alldeles övertygad om att var det fler än jag den dagen som fick se följande meddelande på skärmen:

”Nätverket har förlorat kontakt med datorn”, ”Du loggades ut” eller ”Datorn stängdes oväntat av”.

Den nya tekniken lovar ingenting

Varje morgon då jag tar en promenad i min lägenhet, erinras jag om den moderna teknikens framsteg. Men här finns även motgångar värda att nämnas. Eller kanske är stagnation ett mer klädsamt ord i sammanhanget? Det lämnar jag åt er läsare att avgöra!

Nedanför mig på gatan sätter sig en man i en blå Volvo. Han är iförd samma slags duffel som jag själv har, höstduffeln från MQ. Bilen far iväg runt hörnet, där Rosenlundsgatan tar vid, och lierar sig sedan med morgondimman, försvinner bort. Detta är en syn som jag delar med de flesta andra i landet. Bilen till jobbet är tyvärr – i ett miljöperspektiv – en högst vardaglig företeelse. I närmare hundra år har män och kvinnor satt sig i bilar på det där sättet, för att sedan styra färden åt det håll som önskas, med hjälp av endast tre, nej, fyra medel: en cirkelformad, mer eller mindre trögstyrd ratt och tre enkla fotpedaler. Och såklart en växellåda av något slag. Bilens utveckling står således stilla. I hundra år har ingenting märkvärdigt inträffat på området. Det är förvisso sant att bilen nu kan uppnå betydligt högre kilometerhastighet än vad som var möjligt förr; därtill kan även nämnas en rad andra förbättringar, men i grunden är bilen densamma som 1908 (T-Ford).

Nu återstår att försöka förklara och sammanfatta den moderna teknikens framsteg, och det är minsann ingen lätt uppgift. En lång historia behöver göras kort.

Här i landet är allting digitaliserat, datoriserat: sjukhusjournaler och provsvar; slutbetyg och universitetsavhandlingar; förhörsprotokoll och förundersökningar; kontouppgifter och börshandel. Och så vidare. Om jag vore äldre, sisådär sextio år, skulle jag vara livrädd. Då är man ju van vid en helt annan sorts trygghet än den s.k. ”trygghet” som lösenordsskyddade mappar och arkiv erbjuder.

Trots att jag är tjugo år, alltså ungdom, kan jag inte ha förtroende vare sig för datorer eller Internet. Paradoxalt nog använder jag både dator, mobiltelefon och Internet så gott som varje dag. Men parallellt med mitt tvivelaktiga IT-användande försöker jag lära mig allt jag kommer åt om data- och IT-säkerhet. Det är ingenting annat än rent självförsvar att lära känna de metoder som för eller senare kan komma att användas mot dig, i syfte att krossa dig.

Det är en farlig värld vi lever i, det är det inget snack om. När ovärderliga kunskaper om IT och data läcker ut till ”fel” personer, riskerar vi alla att gå under. Den oron verkar i alla fall finnas på en rad forum på nätet. Personligen är jag inte rädd, även om jag kanske borde. Att dra det till sin spets och till exempel peka på Die Hard 4 som ett troligt framtidsscenario, är ändå att överdriva saken. Men det ger visserligen en fingervisning om vad som skulle kunna komma att hända om utvecklingen av IT-samhället eskalerar i anarki. Men man kan förstås vara optimist också, eller så kan man som jag se de tekniska framstegen i samhället som en framkomlig väg för goda, subversiva krafter att bakvägen slå undan benen på folk som förtjänar att gå under. Man kan ju faktiskt ha förståelse för de motiv som gärningsmannen i Die Hard 4 anger för sina dåd.

Ordnung muss sein

Som nybliven storstadsbo tycker jag naturligtvis att dygnets 24 timmar är fullkomligt otillräckliga. Det är ju omöjligt att hinna med ens hälften av det man planerat in i sin almanacka – almanackan som man behåller högst en månad efter inköp. Den är ju så ful, eller hur?

Vet ni vad som ändå är, så att säga, värst med alla dagliga, rutinmässiga sysslor? Att de är liksom outtröttliga. Jobbet, sidoprojekten, den sociala sfären och träningen – allt på en dag. Det är bäst så, för då hinns allting med.

Man älskar att leva på det där viset, för det är precis så man vill leva, om man lever i drömmen. Och drömmen förordar att man lever sitt liv variationsrikt, händelserikt, lärorikt, omfångsrikt, snillrikt, färgrikt, och sist men inte minst,framgångsrikt.

Samtidigt frågar man sig, kanske just som det är som stressigast: varför får jag aldrig tid att slå mig ned vid mitt tangentbord och vara produktiv? Kanske ställer man frågan på fel sätt, ja kanske är det snarare så att man måste ta sig mer tid, det vill säga att detta är något i hög grad förknippat med ens egen handlingförmåga.

Det vore dock direkt ohederligt mot mig själv om jag påstod att jag inte får gjort något vettigt alls. Men då ska det också sägas, att det vore lika mycket lögn att hävda att varje minut på dygnet spenderas effektivt, för så är det tyvärr inte.

För detta ändamål – för maximal produktion i mitt yrke, i mina sidoprojekt, på bloggen och rent socialt – upprättar jag nu ett Mac-baserat dagsschema, där varje timme ska planeras in. Programvaran är alltså en vanlig Mac-kalender. Gör det du också!

Nu ska det bli, som tyskarna skulle ha uttryckt saken för 80 år sedan, ordnung. Ordnung muss sein.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Kjell Spångberg – tvivelaktig affärsängel, Jinge skriver Sjuka lagar i Kanada, Fredrik Jönsson skriver Sverigedemokrat förlorade på walkover

Mer kontroll är meningslöst, verkningslöst och livsfarligt

I dag har jag inne en artikel på Dagens Konflikt – ”Mer kontroll är meningslöst, verkningslöst och livsfarligt”.

Den här gången står så kallad ”nakenskanning”, integritetsskydd och 11 september i blickfånget.

Nu reser jag utomlands ett tag, på återseende.

Muhammedkarikatyrerna och mordförsöket

Från och med det här inlägget kommer jag inte att lägga ner en enda energikalori till på att uppmärksamma Muhammedkarikatyrerna och den cirkus som uppstått i samband med publiceringarna av dem.

Min bestämda åsikt är att religionen, när den gör anspråk på viktiga samhällsinstitutioner såsom utbildningsväsendet och den politiska apparaten, ständigt måste motarbetas. Detta eftersom utbildningen i landet ska vila på vetenskaplig grund och i alla avseenden vara fri från konventionella inslag. Motarbetad ska den vara också eftersom många religioner ofta och gärna använder sig av vanföreställningar och myter för att legitimera extrema åsikter såsom abortförbud, sexuell avhållsamhet (på religiösa grunder) kritik mot vedertagna vetenskapliga läror och ibland, men inte nödvändigtvis, xenofobi.

En annan orsak till att aktivt arbeta mot religionen, när den breder ut sig i politiska sammanhang, är att den ofta saknar klassanalys. Men det tycker jag mest eftersom jag kallar mig marxist. Visst finns det kristna socialister, men de flesta troende kamrater jag stött på sätter tyvärr allt för ofta sin politiska agenda i andra hand, till förmån för religionen.

Åter till Muhammedkarikatyrerna:

När en person, oberoende av vem han är och vad han gjort tidigare, utsätts för hot om våld på grund av en otroligt klumpig teckning som driver med en hel världsreligion och dess anhängare, så är det förstås oacceptabelt. Ja, faktiskt. Däremot: jag är också emot religiös fundamentalism, men varför har jag eller någon annan som tycker som jag aldrig känt det minsta behov av att offentligt kränka någon troende? Därför att det inte är en framkomlig väg. Det inser alla. Ja, nästan alla då.

Nu är jag inte den som förordar enbart strikt parlamentariskt arbete, snarare tvärtom, jag slår bara fast att karikatyrerna av Muhammed inte var särskilt smart rent politiskt och strategiskt. Det är min poäng.

Om man ska vara en duglig samhällsvetare (som jag ibland försöker vara, med liten eller ingen framgång alls) måste man till slut ta med Muhammedtecknarnas politiska bakgrund i beräkningarna, för att liksom förstå situationen bättre. Lägger man då även till det hårda politiska klimat som för tillfället råder i Danmark, ter sig sådana saker som mordförsöket på Westergaard som alltjämt fruktansvärda, men mer begripliga. Att förstå ett samhällsfenomen är dock inte detsamma som att sympatisera med det, snarare tvärtom skulle jag vilja säga.

Svensson skriver om det här långt bättre än jag själv någonsin skulle kunna förmå. Läs även hans övriga inlägg om islam.

Nu är det slut på skriverierna om det här.

Rekommenderar naturligtvis Andreas Malms Hatet mot muslimer som läsning i ämnet, om du inte redan kommit över den, vill säga?

Media: SvD.

Alla vill ha ett skitbra liv

Ta vad man vill ha – så inleder jag ett flygblad. Alla vill ha ett skitbra liv, men alla kan inte få det, fortsätter jag. Stannar upp.

Flygbladet är vitt, rött och svart – de vanliga färgerna, om man ingår i den uppnosiga, fräcka vänstern som jag gör. Jag tillhör den kompromisslösa sorten.

”Jag utkämpade ett krig” – så lyder min svenska översättning av den engelska låttiteln ”I Fought In A War” med Belle & Sebastian. Och jag påminns plötsligt om en annan tid – men stretar emot och hamnar åter i nuet. Det känns skönt, jag är inte en fånge i det förflutna.

Tekoppen bränns mot fingrarna, aj! så jag släpper taget.
Jag uppfattar den här tiden som en väldigt stark och ljuv doft.

Årstiden gör mig kall, men teet värmer och luktar gott. Först värms fingrarna upp, sedan hela kroppen. Hjärnan sist.

Hjärnan sist.

Bob Dylan tittar på mig från en skärmdump jag gjorde för flera år sedan. Jag städar i min hårddisk. Det är ett mer krävande jobb än att städa sitt eget rum, tro mig.

Kort sagt känner jag mig som en hippie, en tvättäkta hippie på en park och med hash-jointen i högsta hugg. Och jag som avskyr droger… Är det hippie att ha den åsikten?

Jag vet åtminstone en till i den här världen som är på min sida när det gäller det här med droger. Och som hellre dricker te, msn-ar, spotify-ar, youtube-ar och tar det lugnt än dricker… typ Zaranoff.

Eller, Josefine?

Som man bäddar får man ligga

I dag rapporterar TT att en man beväpnad med yxa och kniv trängde sig in i den danske Muhammedtecknaren Kurt Westergaards hem i går kväll.

Ett mycket bra svenskt ordspråk lyder: ”Som man bäddar får man ligga”. Det här handlar om inget simplare än eftertänksamhet. Jag tycker att vissa som är inblandade i Muhammedkarikatyr-härvan borde ha lite mer av den varan.

Vi västerlänningar är sällsynt skickliga på att kläcka förnuftiga ordstäv, formulera liksom moraliska rättesnören om hur gemena man och kvinna bör leva sina liv. Tyvärr verkar vi även vara experter på att bryta mot dessa oskrivna lagar…

Jag är den siste att försvara extrema religiösa fanatiker, och det som nu inträffat är inget jag applåderar. Det är inte det. Min åsikt är helt enkelt att den ej så obetydliga gräns, som skiljer hjältemodiga insatser i demokratins tjänst från ren dumdristighet, för länge sedan har passerats i det här fallet.

Media: DN, SvD, Sydsvenskan.

Bloggat i ämnet: Svensson.

Det ärliga svaret

Nu blir det deep-talk.

Trots allt gott som den här årstiden för med sig, så är ändå mänskligheten, eller kanske snarare människan, en ryggradslös varelse, och det oavsett tid på året.

Det ärliga, uppriktiga svaret – det är i sanning en bristvara här i livet. Om du tänker efter märker du snart att det är svårt att inte hålla med!

Vänner och fiender till dig har en sak gemensamt: de är oärliga mot dig. Fiender för att de vill skada dig och vänner för att de vill hjälpa dig. Men allt som oftast slår denna ”hjälp” fel.

Är det för mycket begärt med ett ärligt svar ibland? Åtminstone kan man väl tycka att man har rätt att få veta de riktiga grunderna för ett svar?

I övrigt är livet generöst och vänligt mot mig, även fast det här inlägget förmedlar annat.

Julafton

Just nu pågår ett mycket spännande program på TV, där Jesus medverkar. Jag tror att det handlar om Nya testamentet.

För övrigt har jag ätit så mycket skinka i år, att jag starkt överväger att flytta in på en grisfarm.

Men nu dör snart Jesus, det vill jag inte missa.

Apropå GP:s artikelserie om ”extremvänstern”

Ni (göteborgare) har alla läst det. Den s.k. extremvänstern är på frammarsch, sägs det. Stäng dörrar och fönster. Gå inte ut. De är lika odrägliga som dem de säger sig bekämpa: nazisterna. Vilket skitsnack! Om ”extremvänstern” inte agerat på gatorna hade tidningarna i stället haft krigsrubriker om misshandlade och rädda invandrare, homosexuella, ung-vänstrare, osv…

Egentligen vill jag inte kommentera något alls, men samtidigt bubblar det inombords. Ni som ingår i ”extremvänstern” vet precis vad jag pratar om. Samtidigt som jag inte är med för att göra politiska poäng så är det enormt frustrerande att stå bredvid och titta på.

Om jag ändå skulle få chansen att säga något utåt om denna artikelserie, då skulle det se ut ungefär så här:

Farlig undfallenhet mot fascismen

Med start den 14/12 har Göteborgs Posten haft inne en enligt mitt tycke mycket oseriös artikelserie om ”extremvänstern” och deras våld. Den innersta meningen har varit att samhället nonchalerar våld när det kommer från vänster, och att våldet ifråga är massivt, för att inte säga skoningslöst. Men skrapar man litet på ytan, märker man genast att själva substansen i artiklarna är mycket bristfälligt.

Ibland har man tvingats lyfta fram flera år gamla incidenter i ljuset för att förstärka bilden av att den politiska vänstern generellt sett är mer brottsbenägen än andra grupper i samhället, när det gäller våld mot personer. Det är frapperande. Framför allt för att det inte stämmer (BRÅ, Säpo, Våldsam politisk extremism, 2009:15). Sedan är det också så att vänsterns våld, som i de allra flesta fall handlar om skadegörelse, inte utgör något egentligt samhällsproblem.

Att endast 1 av 180 ”attacker” från vänster, under en längre period, lett till åtal säger snarare något om polisen än om vänstergrupperingarna i fråga. Det var åtminstone min första tanke. Sedan bläddrade jag vidare i den rapport som anges ovan. Polisen har ju inget att misslyckas med! Vänsterns våld är i jämförelse med andra grupper i samhället nästan obefintligt. Fler råkar ut för illasinnade berusade ungdomar på en helg än det antal som drabbas av vänstervåld under ett år. Därav kan man dra slutsatsen att GP förgäves försöker göra en höna av en fjäder.

Till sist, att bemöta ”extremvänstern” och deras våld genom att agera i det moraliska registret (känsloladdade reportage om högerextrema personer som fått surströmming genom brevinkastet) är dömt att misslyckas. Enligt GP 14/12 motiverar extremvänstern sitt politiska våld med att det är strategi och politik inblandat, inte moral och etik. Vill man göra skillnad och bekämpa våldet, då kan man börja med att spela på samma spelplan. Fast den ambitionen kanske GP saknar?

TV-såpor vi minns

Nu när jag äntligen sett färdigt alla Rederiet-avsnitt som finns upplagda på Youtube, upptäcker jag att någon driftig person lagt upp även alla Tre Kronor-avsnitt. Så nu måste jag se dem också!

Det är därför dina brev dröjer, förlåt.

Uppdatering: Falskt alarm. Alla Tre Kronor-avsnitt ligger inte alls uppe. Inte än åtminstone! Således fortsätter livet, det verkliga livet.

Friskolor ger sina elever snabbmat

En av de saker som gör mig mest förbannad just nu är det faktum att många friskolor i landet ger sina elever matkuponger så att de kan äta på snabbmatkedjor såsom Burger King och Mcdonalds. Tjoho! ropar många elever. Man tycker att det är en rätt schysst grej från skolans sida, att man får möjlighet att käka hamburgare och thaimat på någon annans bekostnad. Men då ska man komma ihåg att skolorna inte gör det för elevernas skull utan enbart för att spara in pengar.

Om skolorna i stället hade inriktat sig på att satsa mer pengar på skolmaten – i skolmatsalen, så hade eleverna fått bättre och mer näringsrik mat och skolorna bättre kunskapsresultat.

Skolmaten i Sverige är och förblir en förbannat tragisk historia. Tack vare att det giriga marknadsekonomiska perspektivet tillåts dominera.

Smör

Jag är helt handikappad när det gäller hushållssysslor. Det händer att jag briljerar med kniven, när det ska till grönsaks- och köttbehandling. Dessutom är jag en jävel på att hyvla ost. Men i stort sett är jag en nolla i köket.

Detta bevisades nyligen då jag skulle ta mig en smörgås. Det var säkert ett halv år sedan. Bröd och smör är något jag sällan äter, eftersom det är så himla onyttigt. Jag fick en Bregott av morsan när hon och pappa var här och hälsade på i oktober, eller när det var, och trodde att det skulle hålla i åtminstone ett år framåt. Men shi fick jag! När jag skulle ta ut Bregotten från kylskåpet ville det sig inte riktigt. Bregotten satt fast. Fettet hade borrat igenom paketet och kletat sig fast i kylskåpet.

Resten är bara (en äcklig) historia.

Men nu vet jag bättre. Även smör har ett bäst före-datum.

Feministisk stadsplanering – ja tack!

På kort tid har flera fall av överfall och förföljelser ägt rum i Brämhult respektive Hässleholmen, som är stadsdelar i Borås. Det är ingen slump att övergreppen sammanfaller med den mörkaste perioden på året. Sådana här händelser, hur som helst, väcker mycket frustration och alla griper efter tänkbara lösningar.

Passande nog utlyser energibolaget Fortum en kampanj mot mörkret. Detta kan ses som en liten del i ett större strategiarbete, som ofta brukar benämnas feministisk stadsplanering.

Härmed vill jag slå ett slag för stadsplanering ur ett jämställdhetsperspektiv. I korthet handlar det om att göra utomhusmiljön tillgänglig för både män och kvinnor. Som det är i dag är det fler kvinnor än män som fruktar överfall och övergrepp då de vistas utomhus.

I en motion som baserar sig på en feministisk analys, skriven av Ida Legnemark, står det att läsa följande:

Enligt Brottsförebyggande rådet, BRÅ, minskade brottsligheten på de platser där gatubelysningen förbättrats med 21 %. Framför allt blir ett resultat av förbättrad gatubelysning att fler, både män och kvinnor, vistas i de bättre upplysta miljöerna, rädslan för att vistas i dessa miljöer minskade också markant då belysningen utökades.

Jag tycker ni ska ladda ner motionen och läsa den i sin helhet. Förutom ökad belysning och belysning på rätt ställen, handlar feministisk stadsplanering om hur man väljer att bygga tunnlar, vägar och placera höga buskar, ja sådant som kan försätta ensamma personer i en mycket osäker situation utomhus.

Det finns mycket att säga på det här området, och det mesta är elände. Hur som helst är det mycket positivt att man får upp en känd Boråspolitikers namn när man googlar på ”feministisk stadsplanering”.

Källa: Borås Tidning.

Intressant?
Borås.

En dag är katastrofen ett faktum

Jag är alltid noggrann med att inte lägga min näsa i blöt i de frågor som jag inte är insatt i. Klimatfrågan är delvis en sådan fråga. Det har helt enkelt inte funnits tid för mig att hämta in de teorier och förklaringar som kommit till mig via böcker eller webbsidor.

Vad jag däremot är tämligen säker på, är att vi inom relativ kort tidsrymd kommer att behöva inse, om än mycket bittert, att klimatkrisen var på allvar. Jag menar alltså underförstått att vi inte tar klimatkrisen på allvar i dag. På sätt och vis är det inte alldeles enkelt, jag menar, eller äh, det går jag inte in på närmare nu…

Allt jag vill ha sagt är att snart kommer det sista kyrktornet i världen att sakta segla ned i den bottenlösa mörkblå bägaren, för att aldrig se världen igen. Och ingen kommer att kunna höra våra stackars rop på hjälp.

Däremot ska två mystiska fåglar skratta och sjunga, har jag hört. Men inga fler rörelser den dagen.

Intressant?
Borås, bloggkartan.se.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver FRA har tekniska problem, eller?, andread0ria skriver ”Muslimhetsen mediernas fel”, Fredrik Jönsson skriver “SD:s riksdagskandidat dömd för förtal”, Jinge skriver FRA-lagen gäller, martin skriver Vi har liberalerna att tacka för FRA

Föräldrars utbildningsnivå…

… är den enskilt viktigaste faktorn när det gäller elevers slutbetyg.

Det visste ni inte väl?

Inte nog med att allt färre når behörighet till gymnasiet, det är även så att det främst är elever med kortutbildade föräldrar som inte klarar av att ta steget från grundskolan till gymnasiet. Därav finns behovet av att göra också utbildning i gymnasieskolan till en medborgerlig skyldighet. Har man inte genomgått gymnasieskolan finns mycket små möjligheter att så småningom få jobb. Och arbeta ska vi ju, för kollektivets skull.

Som bekant har valfrihet aldrig gagnat arbetarklassen, snarare tvärtom. Ännu en gång: gör gymnasieskolan obligatorisk!

Källa: Skolverket.

Jag respekterar…

… dig för att du inser att du gjort en felbedömning och handlar därefter.

Arbetsmarknaden…

… är en snårig djungel.

Det enda man säkert kan säga om arbete i dag, är att man en dag ska bli arbetslös. Om man inte redan är det.

Någon garanti för att man ska få jobb finns däremot inte. Inte i detta samhälle, som saknar målsättningen full sysselsättning.

Det är alltjämt tragiskt.

Stockholm

När man till och med tycker att det är schysst att köpa glödlampor och toalettrullar till sitt nya hem, då vet man att man är hemma.

När man även sjunger medan man lagar mat, då vet man att man älskar livet. Fastän maten smakar skit.

Trägårn i Borås

Nu hoppas jag inte att jag verkar allt för stockholmsk, men alltså, jag förstår inte hur jag kunde med att köa till Trägårn i helgen.

Att stå och köa i 45 minuter för att få komma in på ett ställe där den enda lukt som existerar är toalettlukt, är rentav en kränkning mot en själv.

Men det är också den enda krog som finns i Borås för 18 +. (Jag är ju 20 år nu, men i stort sett alla jämnåriga vänner jag har kvar i Borås går till Trägårn).

Självklart är det så: man köar för att man inte har något bättre ställe att gå till.

Men så är i efterhand förstår jag inte varför folk protesterade så vilt när det skulle rivas…