Johan Frick
Att aldrig tala om sig själv är en mycket raffinerad form av hyckleri – Nietzsche
Foucault och hångel
1. Äter kylskåpskall sojafärs i en matlåda på väg till skolan, är en timma sen, skäms.
2. Kritisk diskursanalys, språkets relation till samhället. Hos Foucault är allting diskurs, även verkligheten. Frågan är om diskurser är bestämda eller bestämmande… eller rentav både och? Genrer, diskurstyper, diskursordningar och institutioner med sitt särskilda sätt att beskriva sociala praktiker.
3. Narrationsanalys. Situationell kontext, global koherens, lokal koherens.
4. Nyrasism bygger på binära oppositioner. Vit/svart, etcetera.
5. Lexikal stil: metonymer. Och schematiska och tematiska strukturer.
6. Hångel i hagel. Minns du? Ja, det är klart att du minns det! Nu vet hela världen det också.
7. Är vi en diskurs nu? Foucault kunde inte bry sig mindre, vänder bort ansiktet.
Ensamlunch
Efter skolbesöket på Södra Latin – efter hundratals utdelade flygblad – efter en helg där jag inte fått särskilt mycket ensamtid – efter ett julhelgsbesök i Borås som inte gav mig särskilt mycket fri tid – efter en snabb titt på veckans schema, de inplanerade göromålen – bestämde jag mig för att ta en ensamlunch på Södermannas Vegetariska.
Jag satt och tjuvlyssnade på andra människor, så klart. Två tanter skvallrade för varandra om nya iakttagelser som de gjort på sina respektive arbetsplatser. I någons skolkök springer det visst omkring en massa kommunister, vilket en av tanterna kände stort obehag inför. Den andra tanten lyssnade inte alls på sin väninnas klagomål, utan högg i innan den första ens hunnit avsluta sin mening: ”Jag tänker på veganerna, hur får de i sig de nödvändiga fetterna? Får de över huvud taget i sig fett?” Jag ville resa på mig och svara att hon just nu befinner sig på en vegetarisk/vegansk restaurang, och att all mat här är rätt så fet, men det gjorde jag inte – av artighet. Jag skyller på min uppfostran, som man säger.
Tanterna stack efter att de klämt i sig varsin vegoburgartallrik. Jag åt en sådan jag med. Sedan satt jag och ”jäste” med halvöppna ögon och tittade ut i stöket utanför på Medborgarplatsen. Inomhus, där jag satt, var det eftermiddagstyst och jag uppskattade ensamheten till tusen. Alltså: Fler ensamluncher! Och med andra ord: sluta hör av er till mig! Runt lunch åtminstone.
Svärdet i magen
Hon som är så retoriskt begåvad kan säga en sak på så många olika sätt, att för varje ny formulering som hon skapar framstår den enda saken som alldeles enastående, särpräglad.
Språkstudenten som är vansinnigt begiven på lekar med ord, kan utan vidare få en och samma mening att uttryckas på minst fyra olika sätt.
Somliga författare begagnar sig av upprepningens konst och skriver långa romaner där samma historia spelas upp gång på gång på gång, och vi nyförälskade läsare märker ingenting.
Om man är en feg person som har talets gåva kan man bädda in ett känsligt samtalsämne i en så oskyldigt vadderad språkdräkt att det känsliga upphör att vara känsligt och istället blir till allmänt och ofarligt samtalsstoff. På så vis kommer den fege undan, varje gång.
Men vissa saker är så otvivelaktigt adresserade för ett visst ändamål, att hur man än uttrycker sig så skär orden som eldspjut genom sten. De imponerande språkkunskaperna spelar plötsligt mindre roll i sammanhanget. Det är hur svärdet i magen känns som spelar roll.
Och den fege, hon dör, alltid i slutet. I slutet överlever de som fattar sig kort, men rakt på sak. De härligt lakoniska dialogerna. Därav ordstävet: hellre ett knytnäveslag i ansiktet än en kniv i ryggen.
De kompromisslösa
Kompromisslös är inte den som i egenskap av djurvän håller sig med en vegetarisk kost baserad på ägg och mjölk. Djuren kräver mer än så.
Som kompromisslös kan man inte tänka ”visst är det fruktansvärt att det går nazister på gatorna och skriker kränkande slagord, men det är inte mitt ansvar.” Då är man en medlöpare.
Kompromisslös eller medlöpare – man är antingen eller.
I en svensk dokumentärfilm från 70-talet om punkscenen i Sverige – jag har helt glömt bort vad den heter – försvarar en sömndrucken punkartonåring sin provocerande klädstil med orden: ”Om man vill uppnå någon form av resultat måste man ibland gå till en överdrift.”
Ingenting annat i min barndom gjorde starkare intryck på mig än just de där orden. Och när jag tittar tillbaka på hur allt blivit sedan dess kan jag inte säga att jag ångrar särskilt mycket. För även om det har gått snett många gånger kan jag alltid tänka att jag åtminstone försökte.
En gång hade jag en flickvän som tröttnade på mig. Det gör inte ont längre. Men en sak kommer aldrig att gå bort. Hon mejlade mig för bara några månader sedan. Det skulle ha varit en obetydlig konversation om det inte vore för något hon sa. Hon sa att hon åtminstone ”där i början” av vårt förhållande hade gett allt. Ingen gång efter det hade hon gjort detsamma med någon annan. Jag frågade varför och hon svarade undvikande: ”Jag vet bara att jag aldrig vill göra det igen, ge allt alltså.”
Jag tycker inte att man får säga så.
Man får gråta och skrika och lägga sig ned på köksgolvet och inte vilja vara med längre. Hundratals gånger får man göra så. Man får till och med uttala de där orden, att man aldrig vill ge allt igen, men man får aldrig mena det på riktigt. Än mindre får man omsätta det i praktiken. Att ge upp är det fulaste som finns. Det är det största sveket – inte bara mot en själv, utan också mot alla andra. (Ingen ska tro att det vi gör här i livet stannar inom oss själv. Vår uppfattning om världen och vad som är möjligt att göra med våra liv grundar sig på vad våra vänner gör). Vi ska vara goda förebilder allihop, inga fegisar.
Se inte kompromisslösheten som ett självändamål. Men det är det bästa verktyget du kan ha med dig i livet, om du vill uppnå något. Det handlar inte bara om att ha rätt, utan också om att få rätt.
Kompromisslösheten
Jag gillar kompromisslösheten. Jag gillar 100 % av något, eller någon. Jag gillar att äta hela kakan. Jag äter aldrig halva kakor, jag slänger halvorna i papperskorgen. Och när någon tittar mig i ögonen och säger ”självklart är jag med, och självklart måste vi gå hela vägen med det här, och självklart bryr jag mig inte om vad andra tycker”, blir jag alldeles knäsvag. Människor utan gränser berusar mig. De berusar mig så till den grad att jag helt plötsligt får för mig att tycka synd om alla knarkare, för de har helt klart satsat på fel sorts rusningsmedel.
Stockholm igen
Det här med att pendla mellan olika städer är inte bara komplicerat på ett geografiskt plan – tågförseningar, stressiga byten, illaluktande medresenärer, surt Bistro-kaffe, spydålig journalistik i Kupé, onormal rumstemperatur i vagnarna, rastlöshet i fingrarna, och så vidare. Nej, att pendla mellan olika städer på det sätt jag gör är framför allt ansträngande mentalt sett. Jag menar, ena stunden är jag i Borås och umgås med vännerna där, andra stunden är jag i Stockholm och umgås med vännerna där. Det händer att jag kallar dem vid fel namn. Då skäms jag.
Jag blir förvirrad av allt det här pendlandet. Jag är nog ingen backpacker-typ. Jag är nog en trygghetsnarkoman, någonstans därinne. Jasså, du vet inte vad som menas med en trygghetsnarkoman? Slå upp det. Eller förresten, jag är nog ingen sådan heller… Jag vet inte vilken sort jag är. Men det spelar inte så stor roll. Eller ingen roll alls. Jag blir lycklig var jag än är. Det är min styrka, att jag har lätt för att slappna av. Att jag kan känna mig hemma i både Stockholm och Borås, vila mig på deras ögonglober, breda ut mig och ta plats.
Och det spelar därför ingen roll var på kartan markörerna är utsatta. En del saker känner inga gränser. Ska inte känna några gränser. Spränger dem istället.
Emo-johan
Okej då.
Och nu vill jag inte höra något mer gnäll om att jag ”aldrig” lägger upp bilder på mig själv eller att jag är ”kass” på att bjuda på mig själv. Förstår du? Men du har en poäng – eftersom jag har en blogg så ska jag väl inte bara trötta ut er med en massa bokstäver.
Och ja, det här var väldigt länge sedan! Men det kanske inte ursäktar något.
Brothers Keeper
Lionhearts nya album, med bästa låten Brothers Keeper, dök upp på Spotify. Observera att videon är skitmuppig. Men låten är bra som fan.
Sömnbristad
Jag säger som Kjell: Sömnbristad! Det är vad jag är.
Efterdagarna
*Harkel*, *host*, *harkel*.
Efterdagarna är dagarna som följer direkt på nyårsafton, dagarna efter jul- och nyårshelgen. De flesta är fortfarande lediga från skolan och de som rest till sina familjehem över jul och nyår är kvar där (i mitt fall: här).
Bortsett från femtusen kära återseenden och Astrid och Apornas veganska julskinka har efterdagarna handlat mycket om musik.
Att upptäcka ny bra musik – det räcker att man upptäcker en ny låt eller ett nytt album – är att hitta guld i ett mörker som man trodde var uttömt på det dyrbaraste redan. Som att begåvas med ett förstärkt ordförråd. Och ett nytt perspektiv. Och, om den nya musiken visar sig vara ett riktigt fynd, också ett helt nytt självförtroende.
Man kan inte gifta sig med bra musik och det är tur, för musiken är inte menad att stå i en människas centrum. Nej, musiken ska vara det ömsöm dova, ömsöm öronbedövande ljudet i bakgrunden som spränger allt i sin väg. Röjer vägen för dig. Följer dig. Och förföljer dig.
Just det ja! Den nya musiken.
Om tusen år
Om jag blev ombedd att beskriva det i en enda mening, och samtidigt låtsas att jag är typ Bruno K. Öijer? (Nej, han är inte direkt någon av mina favoritpoeter, men.)
Då skulle det se ut så här:
Som knäck på den heta spisen bubblade en ogenomtränglig våg upp och sköljde bort det smutsiga och bedrövliga från jordens yta sedan hände väldigt mycket i ett blixtrande snabbt tempo som inte är så vanligt utanför filmens gränslösa verklighet och många händer hårslingor och tår var i rörelse samtidigt för att inte säga alla tändstickor som släcktes och tändes och släcktes och tändes och hela tiden tänkte jag inte så mycket på rörelserna i sig utan det var hela tiden ett skynke över allt det där vilket i och för sig inte betydde att något som hände där och då var motbjudande hemligt eller hemskt utan mest konstigt och att konstigt inte enbart har en negativ laddning är en av julhelgens viktigaste lärdomar om jag får säga det själv och om ni mamma pappa syster vänner och Gud undrar över framtiden i stort helt oavsett de här dagarna så är den ett lugn i molnform som rör sig sakta mot mig och det är det enda viktiga just nu att det där molnet som varit dött så länge rör på sig och att inte en enda vindpust kan rubba den rådande ordningen som är full av liv och rörelse och lugn på samma gång och du ska inte tro en massa utan fråga i stället för orsaken till alla onödiga tjafs här i världen från de stora världsledarna till de publikkära karaktärerna i TV-serierna är att människor går omvägar i stället för att fråga rakt ut och jag lovar dig att det är värt det trots att man ibland vill gömma huvudet i kudden för en sak vet jag och det är att om vi aldrig hade lyft våra huvuden från våra jävla kuddar så hade vi inte stått där vi står idag och det är en position från vilken jag gärna går några steg fram och kanske något bak igen och fram och bak och kallar det dans och eftersom den gamla världen inte passade oss har vi byggt ett helt nytt scenario en leksak en sån där inglasad kub med snöflingor i som faller när man vänder på den och vi ska ta det lugnt hålla jämn takt med snöflingorna och helt säkert måste vi vända på den några gånger igen och sucka och stöna och svära och förbanna allt och ingenting och det är det ultimata beviset på att livet är en kamp som alltid måste utkämpas och ingen kan väl säga att vi inte har utkämpat den där kampen och ingen ska heller kunna säga att vi slutat kämpa och vi ska göra det på varsitt håll för det är det som passar årstiden i våra liv bäst just nu så ta min hand om tusen år så möter vi den stora snabba ogenomträngliga vågen och går mot den och genom den och sedan kan vi få frid och dö med en härlig träningsvärk i dansmusklerna – det önskar jag mig i femtioårspresent.
Bring me back to the days when everything var rakt på sak och ärligt
(Behövs det ens vara något inledande stycke här? Nej. Läs vidare.)
Vi tillhör alla någon generation. Min är det sena åttiotalets generation. Vi är inte nödvändigtvis vad vi synes vara. Allra minst om man ser till det som kommer ur våra stackars munnar. Det är för att vi envisas med att vara så ironiska jämt. Jag vågar påstå att den här generationen är mer ironisk än någon tidigare generation. Ofta snuddar vårt beteende på gränsen till rent sarkastiskt. Det är hemskt.
Ibland är det svårt att hänga med i de snabba replikskiftena, meningarnas innersta mening.
Och den som inte kan hänga med alls, den dör, det har jag kommit fram till. Mer specifikt menar jag alltså att om man inte förstår själva det outtalade i en uttryckt mening – det dolda budskapet – så kan man aldrig klara sig i en språkterräng som dagens. Den ställer höga krav på oss. Inte bara på att vi ska förstå den skarpa ironin och den uppenbart hånfulla sarkasmen som omger oss, utan också på att vi ska vara i stånd att reproducera den – varje timma, varje minut.
Nu vet jag inte längre vad jag ska ta för sant och vad jag ska betrakta som enbart ironi. Och vad som är ett mellanting. Det är jobbigt. Men också roligt. Jag ironiserar jämt över saker och ting. Det är förjävligt.
Tänk om det här också är ironi? Tänk om jag skrattar högt samtidigt som jag skriver det här? Liksom tänker ”haha, jag skriver att ironi suger samtidigt som jag är den mest ironiska människan jag känner, vad ironiskt!”.
Ja, tänk om.
Kanske förändras något
Det är när det regelbundna går och blir oregelbundet som något händer i mitt liv, brukar jag tänka.
Att jag inte skrivit här på ett tag bör enligt samma sätt att tänka vara ett tecken på att något händer i mitt liv, händer just nu. Helt klart är det något som stör.
Det är inte alls så att mitt liv annars är händelsefattigt, tvärtom. Det här handlar om händelser som är så ovanligt betydelsefulla att jag inte riktigt själv begriper innebörden av dem. Jag kan bara leta efter tecknen.
Jag har till och med svårt att i detta nu redogöra för vad det är som händer i mitt liv som är så himla banbrytande. Jag kan bara gissa.
Jag kan förresten göra en sak till: försöka motverka det oregelbundnas intåg i mitt liv med att börja göra regelbundna saker. Till exempel blogga.
Min fasta tro är att även om det är bra att det då och då slinker in saker i ens inrutade liv, som gör att de regelbundna grejerna sätts ur spel, så är det viktigt att ha regelbundenhet i sitt liv. Livet är kaos, men också ordning. Någonstans däremellan händer det intressanta saker. De kan aldrig skildras medan de händer, eller före de hänt, utan alltid efteråt.
Det här inlägget handlar alltså inte om något som händer i detta nu, utan om något som jag tror händer. Som kanske händer. Något som är viktigt och bra och spännande. Men jag vet förstås inte om det är så. Nej, jag vet ingenting! Och att jag inte vet någonting om rörelsemönstren i det liv jag tror mig ha full kontroll över gör mig galen. Men också charmad.
Jag gillar att livet har två roller. Dels lugnar det mig. Dels slår det omkull mig.
Carema-huset
Död, ruinerad, helt slut. Man mår som man förtjänar, Carema.
Juldagen
Det är juldagen och jag är inlagd i C-vitamin.
Efter många apelsiner känner man sig som en apelsin. Varför har jag lagt in mig själv i C-vitamin? Därför att det kliar i halsen.
Igår gjorde jag ett sista ryck på Hemgården och sossarnas Gemensam Jul. Man ska fira ihop – inte med släkten. Man ska fira kollektivt, över familjegränserna och alla andra sorters gränser. Allt annat är att begränsa sig. Man ska fira gränslöst. Då riskerar ingen att falla mellan stolarna. Och så slipper man alla av släktskapet framtvingade trevliga fraser och tillgjorda beteenden.
Något som hände igår var att en tjej läste högt ur en bok för mig – mitt under värsta tänkbara oljudet av berusningsvrål och skränig musik. En annan cool händelse var när jag i torsdags fick ett glas med enbart isbitar i. Jag hade varit på toa och servitrisen hade tagit mitt glas med juice och smältande isbitar. Då gick en tjej som jag satt där med fram till bardisken och hämtade ett nytt glas med isbitar i till mig, utan att säga ett endaste ord. Känns svårt att återgå så här i efterhand men det var väldigt konstigt, och bra.
Har jag förresten berättat att när jag var i Skäggetorp, Linköping, förrförra veckan och hälsade på en kompis, så lyckades jag punktera däcken på hennes cykel? Slutade med att jag fick bära en trasig hoj halvvägs genom stan hem till henne. Bar den på ryggen som en äkta scoutjävel.
På vägen hem kunde jag gå med uppknäppt jacka. Gick från stan. Trettiofem minuter. Lyssnade på det här.
Julafton
Julafton har varit positiv.
Har assisterat som kökshjälp i Allégården när det var Gemensam Jul där i förmiddags. Fått väldigt många skönhetsartiklar från min släkt (är i och för sig inte helt klart över hur jag ska tolka de signalerna…) Begåvats med en Canon 550D och senaste Adobe Elements. Skrivit ett långt brev, ett handskrivet sådant. Ökat på min berömda lista på Spotify – ”Träningslista” – som hela sex personer följer. Och så har det ätits en hel veganskinka (från Astrid & Aporna) vilket måste ses som positivt.
Julafton har inte varit negativ.
Kanske på en punkt. Frånvaron. Tystnaden. Jag undrar vad fan du gör.
Förresten finns många fler bilder från dagen. Men dem kommer du bara åt om du har mig som vän på Facebook. Vilket 877 personer insett vikten av att vara. ”Bli min vän – för din egen skull!” Så skulle parollen lyda om jag ställde upp i personvalet till riksdagen 2014.
Och du, ja just du, skulle kryssa mig.
I Skäggetorp
Rubriken talar klarspråk: jag är i Skäggetorp.
Här i Skäggetorp har jag: klippt alla sorters naglar, ätit Dinkel Zoo-kex, gästbloggat i Lovisas blogg, hyrt fem skräckfilmer, ätit bakpotatis, cyklat in till Linköpings centrum, ätit marsipantårta, blivit regnad på, förlorat min gula tandborste, fått en ny röd tandborste, bekantat mig med en katt vid namn Sylvia och varit på väg att spela biljard på utestället Plaza men vänt i dörren på grund av en för otrevlig vakt. Och köpt två Screwdriver utan vodka till ett helt okej billigt pris.
Är det årstiden eller jag?
En decembertisdag.
Oförutsedda utgifter: Biljettkontrollanter klev på tunnelbanetåget vid Hägerstensåsen, vilket tvingade mig att införskaffa en SMS-biljett till ett värde av 36 kronor. Jag surade hela vägen till Karlaplan.
Oförutsedda händelser: Jag tilldelades rollen som konferencier vid ett jularrangemang i helgen. Jag trodde aldrig att jag skulle få en chans till efter mumlandet från gymnasietiden. Tack, antar jag att man säger.
Oförutsedda konsekvenser: Tisdagens föreläsare i PR- och kommunikation ville göra gällande att en statlig kampanj mot alkohol rimligtvis borde leda till att folks inställning till marijuana ändras till att bli mer positiv. Varför skulle marijuana bli mindre farligt bara för att alkoholens farlighet slås fast i en kampanj? Varför vill folk ersätta en dumhet med en annan? Varför är folk så dumma? Det undrar jag.
Oförutsedda händelser nummer två: Gatumusikanten vid Hornstull, även kallad dragspelsmannen, spelade på ett ostämt dragspel i tisdags. Inte en tonart rätt. ”Inte ens dragspelsmannen spelar som han brukar göra”, suckade jag.
Oförutsett resesällskap: En tuff och hård kille i grå munjacka – uppfälld huva – satte sig bredvid mig i tåget med uppkäftig uppsyn. Sedan satte han igång sin MP3 och Beyoncé dundrade ut i hörlurarna och i tunnelbanevagnen där vi satt. Det gjorde att jag kände mig tvungen att titta på honom igen och se om han verkligen var så där tuff och hård som jag först föreställde mig.
Nä, han var en kille i mängden: snälla ögon, en antydan till skratt, frisk hy. Jag ska inte dra slutsatser om människors inre känsloliv så fort. Jag förhastar mig då. Jag måste vara inkännande. Som en dokumentärfilmare med socialrealism som specialité.
Utanför de igenimmade fönsterrutorna
En liten text om julen.
Utomhus, på bänkarna och elskåpen över vilka nysnön just fallit, ligger omaka par handskar. De har, som ett slags uttryck för vår solidaritet med handskar så här års, plockats upp från marken där deras förra ägare tappade dem. Kommer de att återfå sina rätta ägare? Nej, men vi hoppas på det och plockar upp dem i alla fall. Att vi är naiva är typiskt för december.
Inomhus, på insidan av fönsterrutorna i de välbeställdas julpyntade villor, ligger de hårda paketen i drivor. Och alla inbjudna gäster kan vara säkra på att de inte kommer att gå lottlösa den här julen heller, allra minst i matväg. Att vi tar vår trygghet och vårt julbord för givet är typiskt för december.
December månad är också tågförseningarnas månad, och blixthalkans, och långkalsongernas, och tumvantarnas, och de äppelröda kindernas. Och de av nejlikor genomsprängda apelsinernas månad. Men det är en annan historia än den om samhällets utfattiga, de som står på andra sidan av fönsterrutorna i de välbeställdas villor och bara genom sina andetag kan skapa imma på fönstren. Men i våra hjärtan gör de minsann inga bestående avtryck.
Att vi ägnar de utfattiga en enda tanke och inte mer än så är typiskt för december.
En överbliven kanelbulle
Veckan så här långt.
Måndag, Ashna, Unviersitetsrestaurangen Lantis. Hon berättade om en indisk restaurang där det arbetar en manlig anställd vid namn Blipblop. När hon påpekat det roliga med hans namn för honom har han inte förstått någonting, vilket bara gör det hela ännu roligare.
Mer måndag. Jag åkte nattbussen hem i veckan och det var min första gång. På bussen bekantade jag mig med en anställd på Wayne’s. Hon var trevlig och bjöd mig på en av deras överblivna kanelbullar. Jag ville inte vara otrevlig och påpeka att jag, som vegan, inte tänker äta av deras icke-veganska kanelbullar. Dessutom är jag laktosintolerant.
Tisdag, förseningar: försenad Marcus, försenad lunch, försenad Nykvarsbuss, försenat politiskt möte. Jag skrattade fortfarande åt namnet Blipblop. Särskilt roligt tyckte jag det var hur jag föreställde mig att namnet uttalas med indisk accent.
Mer tisdag. Jag började ni:a äldre. Och så fick jag tillfälle att fälla kommentaren: ”Det hör till sjukdomsbilden.” Jag sade det så att jag framstod som en auktoritet på området. Jag njöt.
Onsdag, plankning. Eftersom regionaltågbiljettautomaten inte fungerade i Nykvarn satte jag mig helt sonika på Stockholmståget och hoppades på det bästa: att ingen skulle kontrollera min icke-biljett. Jag var på helspänn alla de femtio minuterna. Helt i onödan, för någon kontrollant kom då inte. Jag missade femtio potentiella läsminuter med dig, nya numret av Bang.
Mer onsdag. Nu har jag tagit en bild på den överblivna kanelbullen. Den läggs upp snarast!
Ironi
Ironins funktion användning tillämpning följd resultat. Och mening.
Ibland hör man folk ursäkta sitt beteende med att de bara är ironiska, bara driver med det, bara skojar till det. De säger ”Jag gillar det inte egentligen…” och kroppsspråket skvallrar att man går på defensiven. Frågan är hur mycket sanning det ligger bakom de där orden, de där gesterna.
Det kan handla om allt ifrån att man läser Kissies blogg till att man ser en TV-serie som man skäms för. Den gemensamma nämnaren är att man inte står för det. Inte törs stå för det.
Hur effektiv är ironin som ett sätt att värja sig mot anklagelser i stil med att man ser fel sorts TV, läser fel sorts bloggar? Effektiv, helt klart effektiv. Men om man tänker efter så är ironin inget vidare försvar. Det är egentligen rätt självklart att den som följer, låt säga, Kissies blogg ändå gillar innehållet.
När tvingas vi vara ironiska? När vårt val av bloggar och TV-serier kringskärs av samhällets normer om vad som är okej respektive inte okej mediekonsumtion. När vi blir trängda, helt enkelt.
Ironin är alltså en försvarsmekanism. Ett försvar som lätt genomskådas.
Checklistan
Att upprätta en checklista över saker som bör göras – check.
Att bli novemberförkyld – check. Att bli erbjuden en plats i ett band – check. Att affischera inför en anti-rasistisk demonstration nattetid – check. Att var-tredje-dag-handla sojamjölk, kinafärs och ICA:s koncentrerade apelsinjuice – check. Att gnägga när man springer fort till tunnelbanan – check. Att söka och finna en partner för det stora julbaket – check. Att somna på en delkursutvärdering – check. Att på ett möte ta på sig att upprätta en lista över Stockholmsbaserade journalister – check. Att sakna Borås – check.
Att dela upp Nöjesguidens temanummer om högerextremism i två lika stora delar och posta till politiska kamrater – check. Att inkludera havregrynsgröt, kanel och socker i den annars rätt trista frukostmenyn – check.
Att ignorera punkterna på checklistan som ännu inte är uppfyllda – check.
Fredag lördag söndag
Jag har glömt att ge er helgen. Här kommer min helg. Helgen i korthet.
I fredags i toalettkön på Biljardhallen talade en berusad norrländsk man till mig på svengelska med tillgjord amerikansk brytning. Otrevlig var han också. Jag försäkrade honom att det går alldeles utmärkt att prata svenska. Inne på toaletten gjorde jag inte vad jag skulle, utan i stället speglade jag mig och scrollade i Twitter-flödet – allt för att dra ut på tiden, hans nödiga tid.
I lördags insjuknade jag i novemberförkylning och använde duschen i min lägenhet för första gången på… ja, jag minns inte när jag använde den sist. Vanligtvis duschar jag på klubben, vilket är så gott som varje dag. Nu när jag är sjuk är jag däremot inte välkommen dit. Helt i sin ordning.
I söndags medverkade jag med en text i DN Kultur. Sedan lyssnade jag på Cissi Wallins podcast i radio ett, och som av en ren händelse tog hon upp samma ämne som jag just skrivit om. Det visade sig att vi står på samma sida av barrikaden. Med några undantag. Till exempel undrade hon hur det kommer sig att vi människor inte kommit längre i vår utveckling än att vi fortfarande gör en väldigt stor sak av sex. Mitt svar till dig, Cissi, är att det beror på att sex inte kan frikopplas från djupare känslor.
I måndags lärde jag mig vissla. Sex månader sent, i och för sig. Typiskt! Jag menar, nu när du är där och jag är här. Utan dina lektioner över telefon hade visslandet aldrig fullbordats, det ska du veta. Nu vet du.
Jag ser nu att jag skrivit om måndagen trots att måndagar aldrig har räknats som en helgdag. Men vem bryr sig?
Tentadagar
Man är sig inte lik när det här tentadagar. Man är annorlunda, faktiskt.
Klockan 11.45 i dag satt jag och väntade på Norsborgtåget på Karlaplans tunnelbanestation. Eller, satt och satt… jag halvlåg på en av perrongens många bänkar. Jag hade inte sovit mer än någon enstaka timma i natt och vad maten beträffar var det en sådan sak som av misstag fallit mellan de hektiska tentastolarna. Däremot hade jag druckit närmare två liter av den värsta sortens energidryck det senaste dygnet och skrivit så gott som oavbrutet i tolv timmar i sträck. Jag var alltså matt – men också euforisk. Tentan var inlämnad och klar, ju!
Tillbaks till Karlaplan. Jag minns att jag inte kände mig redo att besvara frågan hur jag mådde just då, ville mest hem och äta. Lyssnade hela vägen hem på det här argentinska hardcorebandet. Hårt? Ja. Av nödvändighet. Det hade varit hemskt pinsamt om jag hade råkat somna på tåget.
Detta mitt vansinniga sätt att ignorera allt vad skola heter fram till sista dygnet före tentainlämningsdags är något som har fungerat hittills för mig. I alla fall i betygsmässigt hänseende. Men i dag på Studentpalatset skvallrade Emil för mig att den strategin bara kommer att hålla ett tag till. På C-nivå kommer man inte särskilt långt med den sortens slackeraktiga ”skjuta upp allt till sista dagen”-attityden.
Emil vet vad han talar om. Jag måste hitta en ny strategi och det genast.
Studieteknik. Framförhållning. God sömn. Sömn över huvud taget.
Det är så dags nu, efter 13 år i skolbänken.
Studentens allmäntillstånd
Jag vill hemskt gärna tro att jag inte är ensam om det jag nu ska berätta.
När man pluggar så pass intensivt som jag gör nu fungerar inte känslorna som de ska. All fokus är på kursböckerna och deras innehåll. Resten – tvättider, olycklig kärlek, lycklig kärlek, tvångstankar, olästa mejl och vänners rop på hjälp med tentor och PM – filtreras bort. Det är som när man ätit på tok för mycket mat och allt blod koncentreras till magsäcken och tarmarna. Ingenting blir över till hjärnan, och man blir irriterad för ingenting.
Det blir inte bättre av att kurslitteraturen envisas med att gång på gång återkomma till Jürgen Habermas.
”Det är inte genom offentlig kommunikation utan genom de offentligt manifesterade meningarnas kommunikation som de ickeorganiserade privatpersonernas publik hamnar i den demonstrativt eller manipulativt utvecklade publicitetens strömvirvlar.”
Får man skriva en så lång mening?
Desperata är vad vi är
Det finns helt klart en poäng i det du säger: det skrivs för lite om passionen.
Passionen har en undanskymd roll inte bara i litteraturen, utan även i det sociala samspelet oss människor emellan. Att hänge sig åt något, eller någon, är inte helt accepterat. Det är möjligen så att man kommer undan med att vara politiskt engagerad, men knappt ens det. Att vara förälskad och kanske rent av desperat efter kärlek är helt ogångbart. Pretentiös kallas den som talar högt om sin förälskelse, sin passion.
Det hela är ironiskt eftersom de flesta av oss är just desperata, efter kärlek.
På frågan vad jag föredrar hos det motsatta könet har jag så länge jag kan minnas svarat en och samma sak: passionen. Om jag hittar den hos någon, då brukar jag spärra upp ögonen och lyssna extra noggrant. Det är inkörsporten – det grundläggande villkoret – det första och viktigaste kriteriet.
Tänk efter. Det är faktiskt väldigt attraktivt med någon som brinner för något, är beredd att göra uppoffringar för ett visst ändamål. Och som trots flera vunna segrar vill utveckla sin passion ännu mer, flytta fram positionerna. Någon som aldrig står still, och som aldrig backar.
Ge mig en sådan tjej – det må vara en anarkist, en hästtokig, en miljöpartist, en högerforward, en stagediver, en musikalartist, en konstnär – och jag faller direkt.
#Kvällsöppet
I går kväll sände Kvällsöppet ett specialavsnitt dels om djurrätt, dels om SCUM-manifestet.
SCUM, som står för Society For Cutting Up Men, skrevs av radikalfeministen Valerie Solanas 1968. Det ska inte förstås som något annat än utmärkt ironi. En lek med orden. En briljant lek, förvisso. All världens kvinnohat samlas i SCUM, fast omvänt.
Nu har TUR-teatern i Stockholm valt att sätta upp en pjäs som grundar sig på SCUM. Det har fått landets reaktionära att reagera oerhört kraftfullt – fått de att vilja förbjuda pjäsen helt. De inte bara missförstår den konstnärliga ambitionen bakom SCUM, utan hävdar även på fullt allvar att den inte är mer än ett renodlat agitatoriskt dokument, för att ta kol på männen på vår jord.
Om det, och om djurrätt, handlade gårdagens Kvällsöppet. I SCUM-panelen fanns Lars Vilks med. Vilks som gjort sig känd för att försvara sin rasistiska ”konst” under pompös frihetsflagg, var inte sen att fördöma Valerie Solanas SCUM och inte minst TUR-teaterns val att dramatisera SCUM. Vilks är en av alla de där liberala yttrandefrihetsförespråkare som mer än gärna lyfter fram islamofob ”konst” som föredömlig, men som vill förbjuda hejvilt när det handlar om konst som han upplever hotar honom i hans mansroll.
Det finns ett ord för sådana som han.
Och det finns ett ord för sådana som jag: populär. Titta själv.
